Idag (än så länge) har det varit väldigt lugnt och skönt med Olivia, hon har skrattat och pratat och varit på allmänt bra humör :) Lite smågnäll har det varit men absolut inget jobbigt. Om dagarna såg ut så här så skulle jag absolut inte gnälla själv! För även om hon varit gnällig och gråtit så har det varit mer "normalt".
Och sen så brukar hon inte visa sitt "rätta jag" till alla heller ;) mamma sa nämligen att "hon har ju varit jätte lugn och inte alls sådär skrikig som du säger att hon är hela tiden" :)

Men en sak har jag stört mig på jätte länge... och det är kommentaren " mina barn har alltid varit snälla, de har inte gråtit och skrikit". Vadå SNÄLLA? är inte mitt barn snällt för att hon gråter och skriker, kanske mer än andra barn? är hon elak då? blir bara så irriterad på sättet folk säger vissa saker, hon gör ju inte det med flit liksom. Det vet jag, även fast jag blir frustrerad och så.
Och sen att folk är så iställda på att allt är antingen svart eller vitt. Att så här SKA det vara och så här SKA man göra.
Det kanske har funkat för dem, men inte säkert att det funkar för oss.
Vi "lyssnar" till Olivias behov och vad hon tycker om och inte tycker om och sen om det inte passar in i någon annas bild om hur det "ska vara" så får de bara acceptera att det är deras åsikt.
Nu är det ingen kommentar här på bloggen jag tänker på utan allmänt som vi har hört. Jag är jätte tacksam för tipsen jag har fått av er här på bloggen och kom gärna med fler om ni har! :)
Sen om det inte skulle funka på Olivia så är det inte hela världen :D