Förlossningsberättelse
Nu tänkte jag att ni skulle få läsa om min förlossning, bara gått 10 veckor sen den var ;) Alla tider är ungefärliga, kommer inte ihåg och sen mot slutet så hade jag ingen koll på klockan, inte så konstigt med tanke på vad jag höll på med :) Den är väldigt lång, och kunde ha blivit ännu längre, men jag skrev inte exakt allt, för det orkade jag inte :)
Måndag 22/8 vaknade jag som vanligt på morgonen, kände inget speciellt. Men efter några timmar, runt 11 tiden så kände jag nåt konstigt i magen (kan tänka mig att det är som nån lindrig mensvärk, har ju aldrig haft mensvärk) men visste inte riktigt om det var värkar eller inte. Messade syrran och berättade, eftersom hon skulle vara med på förlossningen så ville jag meddela henne det lilla minsta :)
Gick över till henne på eftermiddagen och kände fortfarande av det där konstiga i magen, men började sakta förstå att det hade börjat.
Väl hemma sen runt 16 hade värkarna kommit igång lite mer ordentligt, men fortfarande inte så starka och de kom inte så ofta, men jag låg i sängen iaf och vilade.
Höll kontakt med syrran under kvällen och berättade hur det gick. Värkarna började kännas mer och mer ju senare det blev, men var inte jätte långa eller intensiva och inte regelbundna. Älsklingen klockade värkarna och vi försökte få tiden att gå på nåt sätt.
Jag tog 2 alvedon och ett bad på natten, kommer inte ihåg vilken tid, för att försöka slappna av. Syrran skulle försöka sova lite ifall vi skulle åka in senare på natten/tidigt på morgonen. Hon hade meddelat mamma också som skulle sitta barnvakt åt hennes barn att vi eventuellt åker på natten.
Jag och älsklingen kunde inte sova, utan vi satt som fastklistrade vid datorn och klockade värkarna och hoppades att de skulle bli regelbundna så att vi kunde åka in. Vid 2 tiden på natten tyckte jag att jag hade väldigt ont (men inget jämfört med vad jag skulle ha sen) och tyckte att det kan nog bli dags att åka om ett par timmar.
Vid 3 meddelade vi syrran att vi hade ringt förlossningen och att vi kunde komma in om vi ville för en kontroll och efter 1 timme så åkte vi in. Mina värkar var onda, men inte regelbundna. När vi kom till förlossningen möttes vi vid dörren av en barnmorska, första intrycket var väl inte så bra, och hon tog oss till ett rum.
Där kopplade hon på Ctg och gick ut. Så där låg jag och väntade och hade väl någon värk, de hade avtagit lite just när vi kom dit. Efter en stund kommer barnmorskan in och gör en vaginalundersökning, det var inte trevligt kan jag säga. Öppen bara 1cm och omogen! trodde verkligen det var mer, jag hade ju så onda värkar (men värre skulle dem bli, men det visste jag inte då). Så det var bara att åka hem, då var väl kl 5.30 ungefär på tisdagsmorgonen.
När vi kom hem så sa jag till älsklingen att han skulle försöka sova lite, vi hade inte sovit på nästan 24 timmar, men han ville inte att jag skulle sitta för mig själv (jag kunde inte sova). Jag ringde mamma och bad henne komma och sitta med mig en stund. Sen tog jag 2 alvedon till och gick och la mig i badet igen medans jag väntade på att mamma skulle komma.
Vi satt och drack lite kaffe och jag åt någon smörgås. Värkarna började ta i mer och mer, men kom fortfarande oregelbundet.
Efter lite över en timme så började jag känna mig lite trött så jag sa till mamma att jag skulle försöka vila lite, så hon gick hem. Jag la mig på soffan och slumrade till mellan värkarna. Nu kändes de som ordentliga hugg i magen och jag nästan ryckte till vid varje värk. Efter ca 2 timmar så kände jag att jag klarade inte av att ligga längre, kunde ju ändå inte riktigt sova, så det var bara att gå upp. Väckte älsklingen för att jag hade riktigt ont och det kändes jobbigt att gå igenom dem själv.
Någon gång mellan 11 och 12 kom syrran, för jag sa att jag ska försöka stå ut en stund till, men att det börjar bli dags att åka in snart. Då hade jag riktigt jobbiga värkar, jag kunde inte ligga eller sitta för då gjorde det jätte ont, så jag vandrade runt och runt i lägenheten och vid varje värk så fick jag luta mig mot väggen eller diskbänken.
Vid 14 ringde älsklingen till förlossningen och sa att vi skulle komma in. Jag hade fortfarande inte regelbundna värkar, men jag kände att jag klarar inte av det här hemma längre.
Vi kom till förlossningen ungefär en halvtimme senare, vid 14.30 och jag hade ordentliga, jobbiga och smärtsamma värkar väldigt ofta. Vi visades in i ett nytt rum och fick sitta där en stund och vänta på barnmorskan.
Jag har ju jobbat på förlossningen så jag frågade vilka som skulle jobba på kvällen och önskade den som jag tyckte bäst om och hade faktiskt haft henne i tankarna när jag undrade vem som skulle jobba när jag väl kom in.
Hon kom in och jag hade så jobbiga värkar att jag grät. Vaginalundersökning gjordes också och jag var öppen 5cm och helt utplånad! Vilken lycka jag kände när jag förstod att vi inte behövde åka hem igen. Barnmorskan sa att jag hade gjort halva jobbet hemma och det kändes så skönt att höta det :) Hon frågade mig lite om hur jag ville ha det och vilken smärtlindring jag ville ha. Jag hade bestämt mig för att prova lite olika saker men absolut INTE epidural.
Det första som hon rekommenderade var morfinspruta i skinkan. Jag hade så ont så hon tyckte att jag behövde slappna av lite. Vid den tiden ca 16.00 hade jag haft värkar i 24 timmar (såna som kändes men allt som allt i 29 timmar) och jag hade inte sovit nåt på ca 34 timmar.
Det kändes jätte bra, värkarna var inte lika kraftiga, även fast jag hade dem, och jag var inte lika spänd i kroppen. Effekten av det höll i sig i några timmar och vi försökte sysselsätta oss med promenader runt på avdelningen mm.
Man är ju inte direkt snygg :)
Kunde till och med få i mig några smörgåsar efter sprutan :)
Kunde till och med få i mig några smörgåsar efter sprutan :)
Sen när morfinet började avta var det dags att börja med lustgasen. Kan väl säga att efter första gångerna så blev man lite "full" men den känslan avtog efter knappt nån minut. Men sen så tyckte jag inte att lustgasen hjälpte mer än psykiskt. Det var så skönt att ha nåt att göra när värkarna kom, att ha nåt annat att koncentrera sig på.
Timmarna gick och jag började få intensivare värkar för varje värk som kom. De höll i sig längre och kom oftare. Orkade nästan inte längre, jag var helt slut, men hade ju inte ens kommit till krystvärkarna. Jag ville ju prova på akupunktur, var nyfiken på om det verkligen fungerade. Vi kom fram till att jag behövde slappna av och att jag behövde ha nåt som lindrade smärtan, så barnmorskan satte akupunktur nålar i pannan och handlederna på mig, för avslappningen, och under magen för smärtan. Kan säga att det hjälpte mig att slappna av lite men det hjälpte inte mot smärtan. Så det var både bra och dåligt :)
Här kan man se att det är riktigt jobbigt för mig, helt röd efter allt gråtandet :)
Med en akupunktur nål i pannan :)
Sen blev det dags för skiftbyte, barnmorskan tyckte att det var jätte tråkigt att hon inte hann förlösa mig men sa att hon skulle komma och hälsa på sen på bb dagen efter. Nästa barnmorska som kom var också en som jag trivs bra med, men ändå inte lika bra som med henne som var under kvällen. Hon undersökte mig och jag var öppen 8cm och med en liten kant kvar. Vi diskuterade epidural, men jag kände att nu när jag kommit så här långt utan, och det bara är 2 cm kvar, så struntar jag i den. Ville ju inte ha den från början ändå.
Så jag fortsätter kämpa igenom varje värk med hjälp av lustgasen och nu tar värkarna i ordentligt så jag skriker av smärta. Det känns som att jag inte kommer att orka mer och skriker efter att de ska göra kejsarsnitt :)
Älsklingen och syrran försöker stötta mig, och vid ett tillfälle så säger jag till och med till syrran "kan du vara tyst ett tag" :) och jag menade inget illa med det, men det lät kanske lite hårt.
Vid 23 på kvällen, då har jag haft värkar sammanlagt i 36 timmar, är jag äntligen öppen 10cm! men jag har fortfarande en liten kant kvar... De börjar förbereda förlossningsbordet, för snart är det dags! Men så fel man kan ha...
Jag är så spänd och har otroligt ont, skriker och gråter vid varje värk, som nu riktigt ordentligt hugger till och bränner i magen. Har inte sovit sen natten mellan sön-mån och nu är det natt mellan tis-ons. Barnmorskan kommer och säger till mig att jag måste ta epiduralen ändå, för jag ska få värkstimulerande dropp för att "påskynda" det hela. Och epiduralen måste jag få för att kunna slappna av så att kroppen kan göra sitt jobb :)
Jag är emot det och skriker att jag inte vill ha mer värkar! men det blir som barnmorskan rekommenderat.
Narkosläkaren kommer, kl är då ca 01.30, och sätter epiduralen. Inte lätt att sitta still när man får värkar hela tiden, men på nåt konstigt sätt så går det.
Jag har fortfarande hemska värkar, och barnmorskan säger att vi måste kalla på narkosläkaren igen så han kan lägga epiduralen igen, för den verkar inte ha hamnat rätt. Då trodde jag att det endast hade gått tio min sen han var där men det var över 1 timme senare! man har ingen tidsuppfattning alls när man är helt inne i sig själv.
Så han kommer vid 03.00 igen och sätter om epiduralen. Han sticker fel den andra gången, han sticker i någon blodåder... men tredje gången så får han det rätt. Den tredje gången kommer jag inte ens ihåg för jag var så slut att jag var helt borta.
Så med hjälp av epiduralen kan vi alla nu slappna av, älsklingen och syrran somnar i varsin stol, och jag kan äntligen slumra till mellan värkarna. Min bästa vän för tillfället är lustgasen, och både syrran och älsklingen får hela tiden säga till mig att ta bort den när jag inte har värkar då jag ligger och andas i den hela tiden (somnar med den i ansiktet) :) Någon gång här under natten så spräcker barnmorskan fosterhinnorna så att vattnet går. Det var en jätte obehaglig känsla, kändes som att jag kissade på mig och kunde inte kontrollera det. Efter det fick jag ha deras jätte fina och stora blöjor på mig :)
Här kan man se att det är riktigt jobbigt för mig, helt röd efter allt gråtandet :)
Med en akupunktur nål i pannan :)
Sen blev det dags för skiftbyte, barnmorskan tyckte att det var jätte tråkigt att hon inte hann förlösa mig men sa att hon skulle komma och hälsa på sen på bb dagen efter. Nästa barnmorska som kom var också en som jag trivs bra med, men ändå inte lika bra som med henne som var under kvällen. Hon undersökte mig och jag var öppen 8cm och med en liten kant kvar. Vi diskuterade epidural, men jag kände att nu när jag kommit så här långt utan, och det bara är 2 cm kvar, så struntar jag i den. Ville ju inte ha den från början ändå.
Så jag fortsätter kämpa igenom varje värk med hjälp av lustgasen och nu tar värkarna i ordentligt så jag skriker av smärta. Det känns som att jag inte kommer att orka mer och skriker efter att de ska göra kejsarsnitt :)
Älsklingen och syrran försöker stötta mig, och vid ett tillfälle så säger jag till och med till syrran "kan du vara tyst ett tag" :) och jag menade inget illa med det, men det lät kanske lite hårt.
Vid 23 på kvällen, då har jag haft värkar sammanlagt i 36 timmar, är jag äntligen öppen 10cm! men jag har fortfarande en liten kant kvar... De börjar förbereda förlossningsbordet, för snart är det dags! Men så fel man kan ha...
Jag är så spänd och har otroligt ont, skriker och gråter vid varje värk, som nu riktigt ordentligt hugger till och bränner i magen. Har inte sovit sen natten mellan sön-mån och nu är det natt mellan tis-ons. Barnmorskan kommer och säger till mig att jag måste ta epiduralen ändå, för jag ska få värkstimulerande dropp för att "påskynda" det hela. Och epiduralen måste jag få för att kunna slappna av så att kroppen kan göra sitt jobb :)
Jag är emot det och skriker att jag inte vill ha mer värkar! men det blir som barnmorskan rekommenderat.
Narkosläkaren kommer, kl är då ca 01.30, och sätter epiduralen. Inte lätt att sitta still när man får värkar hela tiden, men på nåt konstigt sätt så går det.
Jag har fortfarande hemska värkar, och barnmorskan säger att vi måste kalla på narkosläkaren igen så han kan lägga epiduralen igen, för den verkar inte ha hamnat rätt. Då trodde jag att det endast hade gått tio min sen han var där men det var över 1 timme senare! man har ingen tidsuppfattning alls när man är helt inne i sig själv.
Så han kommer vid 03.00 igen och sätter om epiduralen. Han sticker fel den andra gången, han sticker i någon blodåder... men tredje gången så får han det rätt. Den tredje gången kommer jag inte ens ihåg för jag var så slut att jag var helt borta.
Så med hjälp av epiduralen kan vi alla nu slappna av, älsklingen och syrran somnar i varsin stol, och jag kan äntligen slumra till mellan värkarna. Min bästa vän för tillfället är lustgasen, och både syrran och älsklingen får hela tiden säga till mig att ta bort den när jag inte har värkar då jag ligger och andas i den hela tiden (somnar med den i ansiktet) :) Någon gång här under natten så spräcker barnmorskan fosterhinnorna så att vattnet går. Det var en jätte obehaglig känsla, kändes som att jag kissade på mig och kunde inte kontrollera det. Efter det fick jag ha deras jätte fina och stora blöjor på mig :)
Nu börjar det vara tidigt på morgonen och helt plötsligt ändrar värkarna karaktär... känner mig bajsnödig.. :)
Nu har krystvärkarna äntligen satt igång! då måste klockan ha varit runt 5-6 för nattpersonalen var kvar.
Jag kämpar mig igenom krystvärkarna och det händer inte så mycket mer. Jag säger (skriker) till barnmorskan att jag klarar inte av det mer och att jag vill att de använder sugklocka och hon går med på det. Hon går och förbereder och säger till läkaren om att det blir sugklocka på oss. Då kommer barnmorskan som jag hade kvällen innan in, och är helt chockad över att vi var kvar, hon trodde verkligen att jag skulle föda nån timme efter att hon slutat. Men hon är glad över att det blir hon som får förlösa mig ändå.
Hon tappar mig, då jag inte kissat på flera timmar, och läkaren kommer in samt en undersköterska som ska assistera. Sen kommer ännu en barnmorska och börjar sticka mig i armen, och jag får nästan panik för jag har ingen aning om vad det är hon håller på med då hon inte sa nåt. Senare sen när jag frågar min barnmorska så säger hon att hon bara tog ett bastest som man måste ha ifall det skulle ha blivit aktuellt med operation.
Läkaren sätter sugklockan på bebisens huvud och det känns obehagligt. Epiduralen är avstängd eftersom den ändå inte hjälper vid krystvärkarna och jag får en vaginalbedövning. Nu gäller det bara att vänta på en värk så ska jag krysta allt jag kan medans läkaren drar i sugklockan. När värken kommer och hon börjar dra, får jag nästan panik, det känns så obehagligt och jag verkligen känner hur nåt dras där nerifrån. Men det händer inte så mycket, hon vill inte komma ut. Så då är det bara att vänta på nästa värk, som dröjer... det kändes som en evighet, men i verkligheten gick det bara någon få minut. Vid nästa värk så krystar jag allt jag kan och plöstligt känner jag att det händer nåt, huvudet är ute! Syrran säger att hon har jätte mycket hår med gråten i halsen och jag börjar grina... Barnmorskan säger att vid nästa värk så kommer hon ut och jag får nya krafter inför nästa värk. Då är sugklockan bortkopplad och när nästa värk väl kommer hjälper barnmorskan lilla Olivia till världen.
Jag får direkt henne på bröstet och det första jag ser är hennes mörka hår, och det är jätte mycket hår! gråter av glädje, utmattning och över att stunden äntligen var här, vi hade våran lilla bebis <3
Nu har krystvärkarna äntligen satt igång! då måste klockan ha varit runt 5-6 för nattpersonalen var kvar.
Jag kämpar mig igenom krystvärkarna och det händer inte så mycket mer. Jag säger (skriker) till barnmorskan att jag klarar inte av det mer och att jag vill att de använder sugklocka och hon går med på det. Hon går och förbereder och säger till läkaren om att det blir sugklocka på oss. Då kommer barnmorskan som jag hade kvällen innan in, och är helt chockad över att vi var kvar, hon trodde verkligen att jag skulle föda nån timme efter att hon slutat. Men hon är glad över att det blir hon som får förlösa mig ändå.
Hon tappar mig, då jag inte kissat på flera timmar, och läkaren kommer in samt en undersköterska som ska assistera. Sen kommer ännu en barnmorska och börjar sticka mig i armen, och jag får nästan panik för jag har ingen aning om vad det är hon håller på med då hon inte sa nåt. Senare sen när jag frågar min barnmorska så säger hon att hon bara tog ett bastest som man måste ha ifall det skulle ha blivit aktuellt med operation.
Läkaren sätter sugklockan på bebisens huvud och det känns obehagligt. Epiduralen är avstängd eftersom den ändå inte hjälper vid krystvärkarna och jag får en vaginalbedövning. Nu gäller det bara att vänta på en värk så ska jag krysta allt jag kan medans läkaren drar i sugklockan. När värken kommer och hon börjar dra, får jag nästan panik, det känns så obehagligt och jag verkligen känner hur nåt dras där nerifrån. Men det händer inte så mycket, hon vill inte komma ut. Så då är det bara att vänta på nästa värk, som dröjer... det kändes som en evighet, men i verkligheten gick det bara någon få minut. Vid nästa värk så krystar jag allt jag kan och plöstligt känner jag att det händer nåt, huvudet är ute! Syrran säger att hon har jätte mycket hår med gråten i halsen och jag börjar grina... Barnmorskan säger att vid nästa värk så kommer hon ut och jag får nya krafter inför nästa värk. Då är sugklockan bortkopplad och när nästa värk väl kommer hjälper barnmorskan lilla Olivia till världen.
Jag får direkt henne på bröstet och det första jag ser är hennes mörka hår, och det är jätte mycket hår! gråter av glädje, utmattning och över att stunden äntligen var här, vi hade våran lilla bebis <3
Våran tös som föddes 24/8 07.47 4285g och 51cm
Älsklingen klippte navelsträngen och när det väl var dags att få ut moderkakan så gick han ut för att meddela alla att skatten äntligen hade kommit.
Så allt som allt, tog min förlossning ca 45 timmar och jag hade inte sovit på ca 50 timmar.
Men jag fick nåt så otroligt fint av det så det var värd varenda sekund och minut av smärtan.
Älsklingen klippte navelsträngen och när det väl var dags att få ut moderkakan så gick han ut för att meddela alla att skatten äntligen hade kommit.
Så allt som allt, tog min förlossning ca 45 timmar och jag hade inte sovit på ca 50 timmar.
Men jag fick nåt så otroligt fint av det så det var värd varenda sekund och minut av smärtan.
Och att syrran var där, var till en så stor hjälp så det går inte att ens beskriva med ord. Att hon stöttade mig och älsklingen och höll honom sällskap när allt drog ut på tiden vet jag inte ens hur jag ska tacka henne för.
Men det kommer alltid vara ett speciellt minne som jag kommer att bära med mig. <3
Kommentarer
Postat av: Nina - Tvåbarnsmamma
Åh, jag börjar ju typ grina när jag läser allt trots att jag var med där :)
Så härligt att få ta del av en så otrolig händelse! Tack! <3
Postat av: äiti
rupes itkettämään vaikka olen kuullut sen ennenkin kiitos ihanasta lapsenlapsesta
Postat av: Hanna - Mode, smyckestillverkande och min vardag
Spännande att läsa din berättelse. :-)
Postat av: Hanna - Mode, smyckestillverkande och min vardag
SV: Nä, det blev jag inte. :-)
Trackback
